Om det hade varit Winnerbäck jag sprang på idag...
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner.
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär"
Och han skulle ta tag i mig och säga "Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg. Du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra och att de gick att göra om. Du ville göra bara gott och ändå fick du namnet Fröken svår".
Och alla runt omkring som lyssnat på våra ord skulle plötsligt säga i kör "Att flickan är skyldig kan man aldrig ändra på. För lag är lag det kan man aldrig ändra på. Och brott är ju brott det kan man aldrig ändra på. Men flickan, har drömmar, det kan man ändra på".
Och vi skulle fortsätta vårat samtal mitt på öppen gata i vår stad och jag skulle försöka förklara vad som hänt men det skulle bara vara hans texter som kom ut. "vi levde ut en kort sekund, så långt från tankarna av avund, i samma tankar en gång till, på vad vi gjort å vad vi vill.
Som om lyckan var en fjäril...Vi skaffar håv att fånga i fast den trivs bäst när den är fri finns ingen bur som den trivs bra i..."
men allting har sitt slut, ja Winnerbäck det vet ju du.
Tillslut var det som om " vi liksom väntar på en vårdag i november, som om tankarna stod still,
kan inte säga vad man vill
så man går tyst omkring å drömmer".
Vi skulle ta en promenad längst viken, Winnerbäck och jag, och sparka i dom förtidigt fallna löven,
vi kanske skulle sitta på cafe och försöka förstå allt som ingen har lärt oss.
Sen skulle vi resa oss och gå och i farten skulle han säga "Men mamma är säkert nöjd.
Allting fungerar så bra i praktiken,och livet är frid och fröjd.Gör nu inte mamma besviken".
Vi skrattar åt livet och alla äventyr vi trasslar till. En öl på en bar, vi är de sista som är kvar när ljuset släcks ner och
det är dags att gå hem. Vi skiljs åt och efter några meter så ringer min telefon:
Jag glömde säga en sak innan du gick " Det mörker Du ser gör att stjärnorna märks lite mer..."
Jag vandrar hemmåt på Stockholms gator och tänker på vad han sagt. Jag ler för att livet kan vara så fint.
Och jag vet jag har gjort saker som jag enligt många borde ångra så jag antar att vi möts igen bland alla andra, när Djävulen sjunger " välkommen hit min vän, välkommen hit till djävulen. Alla vägar har sitt pris,
så välkommen till världens coolaste paradis".
Och jag skulle dansa längst Stockholms alla gator på väg hem till något jag kallar mitt.
"Och jag vet, jag har för lätt för att luras av glädjen.
Där älvorna dansar dit längtar jag jämt. Och på var sida om huvet står änglar och sjunger,
om glädje, om kärlek och om allt som har hänt, som inte borde ha hänt.
å dom älvorna dansar nog aldrig tillsammans igen tillsammans igen, tillsammans igen".
Och jag blundade i dansen och tänker på allt jag hoppas på "Sagan om ett uppror.
Drömmen om en högre höjd, Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles. Och stjärnorna som glittrar.
Och ingen jävel når mig nånsin mera".
Och en trubadur i ett gatuhörn vaggar med i min dans och skulle spela
och sjunga en rad för en öl; "Här hälsar man på vakterna vid Stureplan. Han är killen hela dan
i den här stan. Här har man god smak och pengar kvar. Det stinker från en pissoar. Här träffas man på nån
godkänd sushibar. Här i Stockholm"
Men han ser min blick och vet hur jag tänker, han vet att jag trivs i min stad
"Det är skönt att va i smeten. Det är skönt att känna pulsen. Det är skönt att bo i Stockholm".
Han väljer att spela en vers för en annan flanör och jag kan inte hjälpa det men orden känns hela vägen hem.
"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt
Hur du längtar dig bort. Som en fågel I bur. En obehaglig distans. En konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"
Hur du längtar dig bort. Som en fågel I bur. En obehaglig distans. En konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"
Jag vänder mig om för att se om han märkt, märkt att han valt mina ord. Han nickar och ler
och ropar jag ser det jag ser, du är lika vilsen som jag.
Dagen är slut och sängen och tystnad är det enda jag övertalar mig själv att jag vill se "Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila, Flyktbilen är dumpad, Stålarna är rena. Nu bygger vi ett nytt hem, Startar upp och börjar om"
Söders marker hemsöker mig , men jag är inte längre där. "Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt.
jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt". Jag skulle krypa mot min kudde och somna innan jag kom fram.
Det sista jag skulle höra är hur min egen röst citerar: "Jag säger vad jag vill, skit samma om nån skräms,
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms-Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp. Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"
Och på morgonen hade jag vaknat som idag och fått allt det där gjort som man ska.
Jag skulle vandra samma gata fram som jag dagen innan mötte denna winnerbäckman
men denna gång skulle jag le.
Men det var inte Winnerbäck jag såg den här dan, utan det var en annan själ. En sån som sjunger om Ibiza, sand
och parasol. Han skulle ju aldrig förstå.
Winnerbäck skulle redan ha upplevt allt och veta de rätta orden som han viskar till mig.
Sen går han hem och skriver låtar om varför man skriker på en främling när någonting i hjärtat håller på att gå sönder,
för något eller någon i stan.
Och att livet är gjort av glas och att det är svårt att laga när det en gång gått i kras.
Och när jag hör den på radio kommer jag förstå att texten handlar om någon som dig och någon som mig.
Kommentarer
Trackback
