En text om en kväll på Kungsholmen

Du bytt söder mot Kungsholmen. Lämnade allt där hon stod.
Du bor för nära min borg nu, hur kom du hit?
Och du står nedanför mitt fönster, det har du aldrig gjort förut.
Och fast än jag kanske inte saknar dig så vill jag ha dig nära en minut.
Jag ser något bekant i dina ögon. Ord som aldrig hittat ut.
Inatt känns det som världen skulle gå under om du glömde mig.
Men jag ska aldrig vara mot någon som du var mot mig.
Nu står du nedanför mitt fönster, det har du aldrig gjort förut.
Och fast än jag kanske inte saknar dig så vill jag ha dig nära en minut.
Du säger att du inte vill ha tröst, bra för det är det enda jag inte kan ge.
Vi fyller glasen för ofta och skrattar åt allt som är fel.
Mamma du glömde berätta, om vänskap som alltid betyder någonting mer.
Viljan är stark men benen viker, vad var det vi skrattade åt nu igen?
Minns du alla tårar du gav mig? Nu är det hon som är lämnad av dig.
Ni kommer säkert hitta tilbaka, men vi tänker inte mer på det ikväll.
Jag tänker aldrig igen låta dig komma nära, men du är redan här. Du är redan här.
Vänner kan skratta och skåla, du ler åt min gamla gitarr.
Men när du rör mig som du brukade göra , är det dags för dig att gå.
En kväll på Kungsholmen, det kan förändra allt.
Du står fortfarande i mörkret och jag har nog inte helt lämnat mitt.
Men jag vill ha tillbaks all den kärlek du fick.

Just cause you got the monkey off your back doesn't mean the circus has left town.

'
Sen vi talades vid sist.
"Du står inte på samma ställe längre" sa han. Och han hade rätt. Jag har förändrats på de månader som gått sedan jag bröt mönstret och började söka mig till ljuset. Och det är inte bara hårfärgen som är ny. Jag finner allt mer min plats i cirkusen vi kallar livet. En lindansare som vingligt och stadigt i omgångar tar sig från en plats till en annan. Musiken hetsar publiken att skrika åt mig. Ta fler risker, stå på ett ben! Jag håller mig lugn. Jag ser linan annorlunda nu. Showen har ett annat glittrigt tema.
Men du, du tänker likadant. Du vill samma sak.
Jag skrattar åt den föreställning du regisserar i ditt eget huvud. Vad får dig att tro att jag skulle se på dig med samma ögon igen? Varför skulle jag låta dig gå med mig på linan? Med dig finns inget skyddsnät, bara vetskapen om att falla. Att du inte längre tillhör någon annan förändrar inte faktumet att jag skulle svika mig själv.
Du leker rysk roulette med hjärtan men dina vapen rör mig inte längre. Skjut om du vill. Publiken håller andan. Men det finns ingenting som blöder här.
Att ropa varg för många gånger och att ropa efter mycket fick dig tillslut att förlora allt. Och nu står du ensam. Mina strålkastare riktar sig inte åt ditt håll. Du är en clown i mörkret. Och tydligen så saknar jag dig inte så mycket längre.
Och jag tror du vet det nu. Buga för publiken, dom älskar när du blöder.

Since the house is on fire, let us warm ourselves.

"
"The choice is always ours. The fire is not always our choice, but how we respond is. Attitude is everything. Eventually we decide whether to escape, to let the fire consume us, or to turn the tables and use the heat to our advantage." - Huxley

I bet you're using your weary magic like it's new.

Han hade precis kommit hem efter ett besök hos sin teraput sa han. Och jag hörde ljudet av en tändare knastra till i min fantasi och hur han tog det första blosset. Jag var sval och betedde mig relativt ointresserad. Ja var själv upptagen med att skriva på ett dokument. "Vad gör Katten?" skrev han och jag visste vad han ville. Hjärtslag och naglar som pressas hårt mot handflata. Bara några få valda ord kunde berätta hur han önskade fortsätta samtalet men jag var inte intresserad, bara förvånad övar att jag fortfarande kunde bli besviken. Det var inte första gången han ville ha den här typen av samtal med någon annan än hans flickvän. Och säkerligen inte den sista. Det han inte vet är att jag ler åt någonting annat nu. Det är okej att säga att det finns saknad, jag saknar också. Men jag har samtidigt gått vidare. Jag är inte längre intresserad av våra flyktiga möten efter mörkrets inbrott. Tystnad. Även om han inte satt framför mig så kunde jag se röken från hans cigarett fylla upp rummet och doften av stark espresso fick mig att minnas. Jordnötter och rödvin. Klirret från en kopp som föll på diskbänken. "Du får komma förbi när jag har ett stort event" sa jag efter en kort stunds småprat. Han hoppades på att jag skulle säga hem till mig, han hoppades att festen skulle vara privat. Jag har inget emot att dricka vin med vänner på tu man hand. Men jag visste att han ville så mycket mer. Jag avvisade honom, viftade bort den inbillade röken som låg som en tjock dimma framför ansiktet och ursäktade mig. "Jag är sen till ett möte" sa jag och reste mig från stolen med en enda snabb rörelse så att ljudet av träbenen mot golvet skapade ett ljud som kändes längst hela ryggraden. Jag tog mina dokument och lämnade lägenheten med en smäll och mina klackar ekade länge i trapphuset. Han borde kanske byta teraput tänkte jag högt för mig själv. Såg mig själv i en spegelbild i ett skyltfönster, rättade till skjortan men mötte inte min egen blick. Jag var för rädd för vad den skulle säga mig.

Till alla coola jazzkatter där ute: Jag hoppas ni välkomnar mig.


Du finns bara i min fantasivärld.

Någonting hände i helgen. Någonting litet för den som ser det utifrån. Jag har haft min mobil på ljudlöst sedan november, eftersom varje gång det ringde eller alla de gånger som jag fick ett sms knöt min mage ihop sig till en hård knut och jag började må illa. Och det var som att läsa tankar för jag visste alltid när det var du. Men nu är allting annorlunda. Vi har hittat ett lugn. Ni gör fortfarande slut en gång i månaden och jag kan vakna upp och sakna att du finns i mitt liv. Men jag säger aldrig någonting och du låter det inte gå ut över dig o mig längre.
Ibland försvinner jag in i min fantasivärld. Där finns det en dörr me ditt namn på och ofta gläntar jag på den och låter dig vandra fritt i mina drömmar. Inga hårda ord har utbyts där och ingen blev någonsin sårad. Vi kan göra vad vi vill här och du får mig att känna mig trygg. Oftast stannar jag bara i den här världen i några sekunder. Sen kastas jag in i verkligheten och känner alla ord vi sa och kommer ihåg att vi inte har någon kontakt med varandra,
för ingenting som sägs skulle göra det bra igen. Men jag har förlåtit dig för jag kan inte acceptera att våran historia inte skulle ha någon form av lyckligt slut. Jag vill bara inte ha dig nära medans jag läker såren. Och du vill nog inte ha mig nära när du försöker leva ditt liv med henne.
Jag har blivit stark av att kämpa mot alla drakar och demoner i den verkliga världen så jag vet att jag inte kommer tillåta oss att göra nya misstag.
Jag har ingen aning om ifall jag finns i din fantasivärld. Om du som jag fortfarande kan sakna.
Vi betyder mycket för varandra, men just nu, den här tiden i livet, så betyder vi mycket för varandra på avstånd. Blir glada för varandras framgångar med ett leende i hemlighet.
och just därför kan jag nu efter sju månaders tystnad låta mobilen ringa så högt den vill.
För jag vet att det inte är du. Jag vet att vi inte faller tillbaka.

Om det hade varit Winnerbäck jag sprang på idag...

Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner.
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär"
Och han skulle ta tag i mig och säga "Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.  Du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra och att de gick att göra om. Du ville göra bara gott och ändå fick du namnet Fröken svår".
Och alla runt omkring som lyssnat på våra ord skulle plötsligt säga i kör "Att flickan är skyldig kan man aldrig ändra på. För lag är lag det kan man aldrig ändra på. Och brott är ju brott det kan man aldrig ändra på. Men flickan, har drömmar, det kan man ändra på".
Och vi skulle fortsätta vårat samtal mitt på öppen gata i vår stad och jag skulle försöka förklara vad som hänt men det skulle bara vara hans texter som kom ut. "vi levde ut en kort sekund, så långt från tankarna av avund, i samma tankar en gång till, på vad vi gjort å vad vi vill.
Som om lyckan var en fjäril...Vi skaffar håv att fånga i fast den trivs bäst när den är fri finns ingen bur som den trivs bra i..."
men allting har sitt slut, ja Winnerbäck det vet ju du.
Tillslut var det som om " vi liksom väntar på en vårdag i november, som om tankarna stod still,
kan inte säga vad man vill
så man går tyst omkring å drömmer".

Vi skulle ta en promenad längst viken, Winnerbäck och jag, och sparka i dom förtidigt fallna löven,
vi kanske skulle sitta på cafe och försöka förstå allt som ingen har lärt oss.
Sen skulle vi resa oss och gå och i farten skulle han säga "Men mamma är säkert nöjd.
Allting fungerar så bra i praktiken,och livet är frid och fröjd.Gör nu inte mamma besviken".
Vi skrattar åt livet och alla äventyr vi trasslar till. En öl på en bar, vi är de sista som är kvar när ljuset släcks ner och
det är dags att gå hem. Vi skiljs åt och efter några meter så ringer min telefon:
Jag glömde säga en sak innan du gick " Det mörker Du ser gör att stjärnorna märks lite mer..."
Jag vandrar hemmåt på Stockholms gator och tänker på vad han sagt. Jag ler för att livet kan vara så fint.
Och jag vet jag har gjort saker som jag enligt många borde ångra så jag antar att vi möts igen bland alla andra, när Djävulen sjunger " välkommen hit min vän, välkommen hit till djävulen. Alla vägar har sitt pris,
så välkommen till världens coolaste paradis".

Och jag skulle dansa längst Stockholms alla gator på väg hem till något jag kallar mitt.
"Och jag vet, jag har för lätt för att luras av glädjen.
Där älvorna dansar dit längtar jag jämt. Och på var sida om huvet står änglar och sjunger,
om glädje, om kärlek och om allt som har hänt, som inte borde ha hänt.
å dom älvorna dansar nog aldrig tillsammans igen tillsammans igen, tillsammans igen".

Och jag blundade i dansen och tänker på allt jag hoppas på "Sagan om ett uppror.
Drömmen om en högre höjd, Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles. Och stjärnorna som glittrar.
Och ingen jävel når mig nånsin mera".
Och en trubadur i ett gatuhörn vaggar med i min dans och skulle spela
och sjunga en rad för en öl; "Här hälsar man på vakterna vid Stureplan. Han är killen hela dan
i den här stan. Här har man god smak och pengar kvar. Det stinker från en pissoar. Här träffas man på nån
godkänd sushibar. Här i Stockholm"
Men han ser min blick och vet hur jag tänker, han vet att jag trivs i min stad
"Det är skönt att va i smeten. Det är skönt att känna pulsen. Det är skönt att bo i Stockholm".
Han väljer att spela en vers för en annan flanör och jag kan inte hjälpa det men orden känns hela vägen hem.
"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt
Hur du längtar dig bort. Som en fågel I bur. En obehaglig distans. En konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"
Jag vänder mig om för att se om han märkt, märkt att han valt mina ord. Han nickar och ler
och ropar jag ser det jag ser, du är lika vilsen som jag.

Dagen är slut och sängen och tystnad är det enda jag övertalar mig själv att jag vill se "Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila, Flyktbilen är dumpad, Stålarna är rena. Nu bygger vi ett nytt hem, Startar upp och börjar om"
Söders marker hemsöker mig , men jag är inte längre där. "Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt.
jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt". Jag skulle krypa mot min kudde och somna innan jag kom fram.
Det sista jag skulle höra är hur min egen röst citerar: "Jag säger vad jag vill, skit samma om nån skräms,

om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms-Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp. Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"
Och på morgonen hade jag vaknat som idag och fått allt det där gjort som man ska.
Jag skulle vandra samma gata fram som jag dagen innan mötte denna winnerbäckman
men denna gång skulle jag le.
Men det var inte Winnerbäck jag såg den här dan, utan det var en annan själ. En sån som sjunger om Ibiza, sand
och parasol. Han skulle ju aldrig förstå.
Winnerbäck skulle redan ha upplevt allt och veta de rätta orden som han viskar till mig.
Sen går han hem och skriver låtar om varför man skriker på en främling när någonting i hjärtat håller på att gå sönder,
för något eller någon i stan.
Och att livet är gjort av glas och att det är svårt att laga när det en gång gått i kras.
Och när jag hör den på radio kommer jag förstå att texten handlar om någon som dig och någon som mig.

Stjärnor

Jag vill inte bli en av dom som aldrig hittar tillbaka efter sin mammas död. Men nu har det snart gått 6 år sedan den där mörka novemberkvällen då marken under mina fötter raserades. Och det är som om jag fortfarande inte hittat stadig mark. Ibland finner jag fotfäste och tänker nu, nu lyfter jag och lämnar alltid bakom mig. Nu blir allting bra. Men snart så kommer ännu ett efterskalv, vissa starkare än det förra som får mig att falla till marken. Jag reser mig, som så många gånger förr, och torkar av blodet på den dammtäckta klänningen. Men ibland, ibland finns orken inte där. Utan jag ligger kvar och tittar på stjärnorna. Jag tittar på dom på himlen, som lyser upp oavsett om världen rasar samman eller inte. Dom finns där endå, även om vi inte alltid ser dom.
Jag tittar på stjärnorna som dansar genom livet och får allt att se så lätt ut. Dom som till synes aldrig fått regnet piskat i ansiktet. Jag tittar på stjärnorna på röda mattan med polerade frisyrer och diamanter på huden. Dom har nog inte vaknat den senaste tiden och insett att det inte finns pengar på kontot för ett paket mjölk. Dom glittar, dom ler och dom dansar genom livet. Och jag, jag ligger där på marken och tänker "En dag, en dag ska jag bli som ni".

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0