Han hade precis kommit hem efter ett besök hos sin teraput sa han. Och jag hörde ljudet av en tändare knastra till i min fantasi och hur han tog det första blosset. Jag var sval och betedde mig relativt ointresserad. Ja var själv upptagen med att skriva på ett dokument. "Vad gör Katten?" skrev han och jag visste vad han ville. Hjärtslag och naglar som pressas hårt mot handflata. Bara några få valda ord kunde berätta hur han önskade fortsätta samtalet men jag var inte intresserad, bara förvånad övar att jag fortfarande kunde bli besviken. Det var inte första gången han ville ha den här typen av samtal med någon annan än hans flickvän. Och säkerligen inte den sista. Det han inte vet är att jag ler åt någonting annat nu. Det är okej att säga att det finns saknad, jag saknar också. Men jag har samtidigt gått vidare. Jag är inte längre intresserad av våra flyktiga möten efter mörkrets inbrott. Tystnad. Även om han inte satt framför mig så kunde jag se röken från hans cigarett fylla upp rummet och doften av stark espresso fick mig att minnas. Jordnötter och rödvin. Klirret från en kopp som föll på diskbänken. "Du får komma förbi när jag har ett stort event" sa jag efter en kort stunds småprat. Han hoppades på att jag skulle säga hem till mig, han hoppades att festen skulle vara privat. Jag har inget emot att dricka vin med vänner på tu man hand. Men jag visste att han ville så mycket mer. Jag avvisade honom, viftade bort den inbillade röken som låg som en tjock dimma framför ansiktet och ursäktade mig. "Jag är sen till ett möte" sa jag och reste mig från stolen med en enda snabb rörelse så att ljudet av träbenen mot golvet skapade ett ljud som kändes längst hela ryggraden. Jag tog mina dokument och lämnade lägenheten med en smäll och mina klackar ekade länge i trapphuset. Han borde kanske byta teraput tänkte jag högt för mig själv. Såg mig själv i en spegelbild i ett skyltfönster, rättade till skjortan men mötte inte min egen blick. Jag var för rädd för vad den skulle säga mig.
