jazzkatt

Någonting hände i helgen. Någonting litet för den som ser det utifrån. Jag har haft min mobil på ljudlöst sedan november, eftersom varje gång det ringde eller alla de gånger som jag fick ett sms knöt min mage ihop sig till en hård knut och jag började må illa. Och det var som att läsa tankar för jag visste alltid när det var du. Men nu är allting annorlunda. Vi har hittat ett lugn. Ni gör fortfarande slut en gång i månaden och jag kan vakna upp och sakna att du finns i mitt liv. Men jag säger aldrig någonting och du låter det inte gå ut över dig o mig längre.

Ibland försvinner jag in i min fantasivärld. Där finns det en dörr me ditt namn på och ofta gläntar jag på den och låter dig vandra fritt i mina drömmar. Inga hårda ord har utbyts där och ingen blev någonsin sårad. Vi kan göra vad vi vill här och du får mig att känna mig trygg. Oftast stannar jag bara i den här världen i några sekunder. Sen kastas jag in i verkligheten och känner alla ord vi sa och kommer ihåg att vi inte har någon kontakt med varandra,

för ingenting som sägs skulle göra det bra igen. Men jag har förlåtit dig för jag kan inte acceptera att våran historia inte skulle ha någon form av lyckligt slut. Jag vill bara inte ha dig nära medans jag läker såren. Och du vill nog inte ha mig nära när du försöker leva ditt liv med henne.

Jag har blivit stark av att kämpa mot alla drakar och demoner i den verkliga världen så jag vet att jag inte kommer tillåta oss att göra nya misstag.

Jag har ingen aning om ifall jag finns i din fantasivärld. Om du som jag fortfarande kan sakna.

Vi betyder mycket för varandra, men just nu, den här tiden i livet, så betyder vi mycket för varandra på avstånd. Blir glada för varandras framgångar med ett leende i hemlighet.

och just därför kan jag nu efter sju månaders tystnad låta mobilen ringa så högt den vill.

För jag vet att det inte är du. Jag vet att vi inte faller tillbaka.