Jag vill inte bli en av dom som aldrig hittar tillbaka efter sin mammas död. Men nu har det snart gått 6 år sedan den där mörka novemberkvällen då marken under mina fötter raserades. Och det är som om jag fortfarande inte hittat stadig mark. Ibland finner jag fotfäste och tänker nu, nu lyfter jag och lämnar alltid bakom mig. Nu blir allting bra. Men snart så kommer ännu ett efterskalv, vissa starkare än det förra som får mig att falla till marken. Jag reser mig, som så många gånger förr, och torkar av blodet på den dammtäckta klänningen. Men ibland, ibland finns orken inte där. Utan jag ligger kvar och tittar på stjärnorna. Jag tittar på dom på himlen, som lyser upp oavsett om världen rasar samman eller inte. Dom finns där endå, även om vi inte alltid ser dom.
Jag tittar på stjärnorna som dansar genom livet och får allt att se så lätt ut. Dom som till synes aldrig fått regnet piskat i ansiktet. Jag tittar på stjärnorna på röda mattan med polerade frisyrer och diamanter på huden. Dom har nog inte vaknat den senaste tiden och insett att det inte finns pengar på kontot för ett paket mjölk. Dom glittar, dom ler och dom dansar genom livet. Och jag, jag ligger där på marken och tänker "En dag, en dag ska jag bli som ni".
